Har fattat det livsavgörande beslutet att jag ska börja simma på den fritid som jag inte längre har. Ska dock göra mina forna simvänner besvikna, ännu en gång. Ska inte börja i någon klubb utan ska simma själv. För att det är skönt, och framför allt för att jag tycker att det är kul. Ska lägga lite fundering kring var när och hur jag ska göra det. Skulle vara skönt om jag kunde hitta något ställe där jag kan göra det innan jobbet någon gång. Det kommer jag ihåg, det var skönt att simma innan man åkte iväg till skolan. Kanske ska satsa på Väsby då, eftersom jag tydligen hänger ganska mycket där. Får se hur det blir. Kanske ska köpa mig ett gymkort också? Börja träna, äta nyttigt och sova ordentligt. Jag tror inte att det kommer att hända, men man vet aldrig! Kanske ska börja med simningen? Jag gör det. Får se om jag orkar göra det. Och jobba. Och plugga. Och försöka ha ett socialt liv och någorlunda roligt.

Jag har varit vaken sen klockan nio imorse. Och inte nog med det. Jag har dessutom varit en duktig tjej och PLUGGAT sen klockan tio. Var ju tvungen att äta frukost och duscha lite :P Annars har jag pluggat sen jag vaknade typ :) inte ens satt på tvn! Jag är fan duktigt ;)
Nu har jag tagit en liten paus, känner att jag är värd det. Ska dricka lite te och göra någonting att äta. Kanske läsa en liten bok också, fortsätta plugga? Har några böcker att läsa igenom. Tenta snart, och så har jag en läsexamination också, antar att man ska läsa böcker i den uppgiften?

Gör mitt bästa för att orka plugga hela dagen, har kommit en bit. Håller på med ett stort projekt i Barn och ungdomsvetenskap, lite småroligt men samtidigt grymt jobbigt... Inte det lättaste att göra en fältstudie, speciellt inte inom det området som jag har valt, nämligen ätstörningar. Inte lätt att hitta någon som vill erkänna att dom har det, eller har haft det, som man kan få "studera" eller vad man ska säga. Thank god for thi internet. Hur klarade man sig innan det? I wonder...
Ska göra ett besök på banken och på biblioteket också, så måste ta mig ifrån huset och mitt kära pluggande, vad ledsen jag blev... Jag är grymt bra på att göra 18 saker samtidigt har jag märkt. Har letat efter en hårddisk halva dagen, när jag har pausat i pluggandet, och fört över Londonbilderna till en av datorerna. Soon my friends kommer ni att få se allt om vårt äventyr, moahaha! Håll utkik på facebook efter ett album som heter: London-The good, the bad, the ugly... Och Evelina. Kommer bli awesome!
Nu, åter till min fältstudie. Första studien: socialstyrelsens hemsida...

Än så länge är jag jävligt lätt packad, har inte lagt ner någonting i väskan än. Har valt väska och lagt fram saker som jag vill ha med mig på sängen. Så jag har kommit en bit i alla fall, och det är alltid något! Har ju fortfarande typ 12 timmar på mig att packa klart på, så det är lugnt! Har skrivit ut en massa papper som jag ska ha med mig också, så det kommer gå toppen det här. Ska flytta pengar och packa klart, sen är det bara att dra till Arlanda så är det klart sen! Typ i alla fall...

Usch, inte lätt det här... Har suttit halva kvällen och försökt pussla ihop en ansökan, men det är inte det lättaste man kan göra ska jag säga... Hatar när man ska sitta och svara på frågor om varför man passar som dittan och dattan, varför man är bra på det här, och varför man skulle passa precis på den platsen som man pratar om. Jag är inte bäst i världen på att "sälja mig själv" på papper för ett jobb eller liknande, jag hatar alla klassiska intervjufrågor. "Vilka är dina starka sidora?", "Vad kan du göra för företaget?", "Vart ser du dig själv om tre år?" Jag vet inte, kan man svara det på alla frågor?

Taggar liiite smått inför att åka till England nu! Har köpt musikalbiljetter, ska gå och se Phantom of the Opera. Sitter och är lite småglad att man åker till England och ser en känd musikal, hur många gör det? Så läser man beskrivningen "andrew lloyd webbes succemusikal bla bla bla PETER JÖBACK som en enastående Fantomern..." Vänta lite nu, skulle inte jag till England? För att se Peter Jöback?! What the fuck... Så drar till England och ser Peter Jöback där, lovely. Har ju inte ens sett honom i Sverige, men men.

Det är helt underbart att hitta tillbaka till musik som man har glömt bort, tappat bort eller vad man nu ska kalla det. När man åker fyra år tillbaka i tiden och inser hur mycket man faktiskt tyckte om en låt, en artist eller ett band.

Har varit ensam hela dagen idag, märks det? Har inte hittat mycket roligt att göra... Orkade inte åka hem mitt på dagen bara, och eftersom Christophers dator är dum, kan jag inte komma in på alla mina pluggsaker heller. Så här sitter jag. Har blivit en del lekande och en del funderande. Har läst en del också.
Skrev för typ tre veckor sen, efter Rise Against-konerten om att jag var Kär i musiken. Har funderat en del på det, på musiken och personerna runt omkring den. För det är verkligen någonting som jag är, kär i musiken. Vissa skulle kanske kalla mig för tokig, jag kallar det engagemang eller passion. Alla har vi någonting som vi tycker mycket om, en hobby som vi lägger ner mycket tid och energi på, som vi vet mycket om. Jag har musiken.
Inte musiken i allmänhet, men vissa band. Har man hängt ihop med mig ett tag borde man ha ett litet grepp om vad det är för två band, men jag tar det i alla fall. My Chemical Romance har varit mitt favoritband under X antal år nu. Säger jag hur många känner jag mig bara gammal. Rise Against är det andra, och dom har jag också lyssnat på under några år, dock inte lika många som My Chem.
Kalla mig galen, och det är många som gör det. Jag har sett My Chem fyra gånger, varav två förra året. Jag har sett Rise Against två gånger sen i augusti, och jag ska se dom i sommar igen. Jag åkte till Reading, England för att se dom. Att vänta tills dom kanske skulle komma tillbaka fanns inte, dom spelade ju på samma festival, jag hade pengarna och dessutom någon som är lika tokig som jag att åka med.
Har man lyssnat på ett band i flera år, vuxit upp med det, utvecklats med det så är det annorlunda mot ett band som man nyss har börjat lyssna på. Jag har följt My Chem genom tre trummisar, Gee och Mikeys drogproblem och depressioner, giftemål och barn. Fyra album, många konserter, flera turneer.
Jag har haft äran att träffa Rise Against, och det glömmer jag aldrig. Det är få personer som kan säga att de har fått träffa sina idoler, men jag har gjort det.
Det spelar ingen roll vad folk tycker om mitt musikintresse, att det är korkat, onödigt att lägga pengar på eller vad som helst. Som Lady Gaga säger, I was born this way. Och såhär lever jag, och jag ångrar inte en sekund av det hela.

Arenan mars 2012

Reading augusti 2011

Igår spenderade jag halva dagen i stan med pappa. Vi hade bestämt att vi skulle gå på Fotografiska museet och kolla lite. Steve Schapiros Steve Schapiro, André Kertész My France, Marcus Bleasdales Stolen Children. Soldiers of the Lord's Resistance Army, och Anton Corbijns Inwards and Onwards var de utställningarna som fanns den här gången.

I don't know how else to put this

Grymt taggad på den här dagen! Ska träffa bror om ett tag, och så bär det av till Arenan, Fryshuset. Om några timmar ska vi titta på Rise Against! Har varit taggad på det sen jag köpte biljetterna i november... Men nu ska vi äntligen få gå!
Har skaffat mig en ny älskling också, den gamla höll inte riktigt måttet. Den nya heter Lumix DMC Fz150 :) det är en kamera alltså.. Behövde en bättre kompaktkamera till såna här tillfällen, och den här lilla älsklingen passar mig toppen! Har inte hunnit testa den så mycket, eftersom bror har mitt minneskort, men det lilla jag har lekt har gjort mig glad, och jag är nöjd so far.
Nu har jag bara två frågor att klura ut svaret på såhär på morgonkvisten- Ett: vad ska jag göra tills bror kommer in till stan? Och två: varför är jag ens vaken vid den här tiden? Vaknade fan åtta i morse...

Rise Against på Reading i somras